Att något så fint, ska vara så svårt...
Jag har sagt det förut men jag säger det igen; jag älskar randigt och högst just nu på favoritlistan över randiga tyger ligger den grå/svarta trikån som jag införskaffade i den lokala tygaffären!!
Eftersom muddbyxor var så skojiga att sy, gick snabbt och med bra resultat (även om de var förstora) var jag ju bara tvungen att sy ett par i den grå/svarta trikån. Denna gång ändrade jag lite på mönstret, så att de skulle bli lite mindre (Lilla E:s mamma har ju sagt att jag gärna får sy fler byxor, hon hade ont om det).
Första problemet jag stötte på var såklart mönsterpassningen, det ville verkligen inte stämma när jag sydde ihop grensömmarna! Men när det gällde benen så blev det nästintill perfekt!!!
Sydde snabbt på ena mudden på benet samt midjemudden (klockan hade då förlänge sedan passerat läggdags), varpå jag stängde av symaskinen å spanade in favoritbyxorna och... jag hade sytt på midjemudden åt fel håll!!! Sömmen som ska vara på rumpan prydde nu framsidan! Insåg att det var lika bra att gå och lägga mig, eftersom sprätta inte är min favoritsysselsättning.
När jag kom hem från jobbet igår, sprättades det och midjemudden syddes om. Det fattades en benmudd som jag tänkte sy på lite snabbt (den andra hade ju gått jättebra!)... Men nej, det var tvärstopp. Hur jag än drog och slet i den stackars mudden så ville den inte passa! Efter en stund insåg jag mitt misstag... Jag hade (såklart!) sytt ihop mudden på fel längd, så det fanns inte någon stretch i mudden. Inte undra på att det inte ville sig... Efter mera sprättning så kom tillslut sista mudden på plats och jag är riktigt nöjd med resultatet! Fast hur skille jag kunna vara nåt annat i detta underbara tyg...?
